torsdag 3 december 2009

och ingrid säger att >>Jaa, man får vara som man är om man inte blev som man skulle<<.

Som sagt: Någonstans måste vi ha tagit vägen. Det var ingen flod. Kanske en avdunstning. En förångning. Att vi på något sätt gick från fast till flytande form. För att sedan övergå till gasform. Och allting blandades ihop. Vi skulle kunna säga att tillvaron var flytande för oss. Men inte som en flod, nej, mer som en pöl, stillastående. Utan utveckling, utan avslut. Men sedan: en vertikal utveckling. Och vi blev ett. Nu kan vi bara tala i mun på varandra, berätta om hur en kvinna står vid en A-brunn med ordet i halsen och pekar år det ena hållet. Det finns inget där men om man vrider och öppnar upp så kommer det fram en man. Han ljuger och själ, han formar det ordet som är så vanligt och bra konstruerat att alla förstår vad han säger i svärta, neon och sprayat på ytor. Han säger så mycket, han flyttar och pratar så mycket om de andra. De svåra och de som kom sist och faktiskt utpräglat sociala och tackar för hjälpen och bjuder in gäster. De som byter skepnad hela tiden, blir utbytta, beundrade av andra som aldrig har haft det så svårt, som vaknat med skenet i ryggen, i nacken, och inte i det vanligast förekommande, det rakt i huvudet framifrån, så att man tillslut blir helt vit med grå rygg och sidor som rostar vid kuster och sjöar med utbytbart vatten.

Ur Sex liter luft skriven av Andrzej Tichý

Inga kommentarer: